Ikkunanäyttely

Jo yhdeksättä vuotta antikvariaatillamme on ilo ja kunnia esitellä mielenkiintoisten asiakkaittemme lukumieltymyksiä. Uudenmaankadun näyteikkunassamme vierailee joka kuukausi eri kulttuuripersoona, joka valitsee näyttelyn kirjat ajatuksella, täysin oman makunsa mukaisesti.

Näyttelyn avulla tarjoamme asiakkaillemme ja liikkeen ohikulkijoille omintakeisen näkemyksen antikvaaristen kirjojen maailmaan. Vaihtuvien näytteilleasettajien myötä vanhat ja loppuunmyydyt kirjat pääsevät vielä kerran valokeilaan samalla kun ikkunavieras paljastaa valinnoillaan jotakin uutta itsestään.

Vuoden 2019 huhtikuun ikkunanäyttelyyn kirjat on valikoinut taidehistorioitsija Katarina Lopatkina!

Tervetuloa tutustumaan mielenkiintoiseen ikkunaan!

Tämän vuoden ikkunavieraat:

Tammikuu: Olli Alho
Helmikuu: Niko Luoma

Maaliskuu: Antti Tanttu

Huhtikuu: Katarina Lopatkina

J.O. Mallanderin essee, jossa hän kertoo valikoimistaan kirjoista.

“När det inte finns hågon tiger i djungel, blir apan kung.”

U R   M I T T   L Ä S A N D E    L I V

I Hagelstams antikvariats skådefönster visas under september månad ett urval böcker jag gjort för serien ”Vald med Tanke ”. Denna lilla Pop-up-utställning blev till som en inspirerad reaktion på tidigare urval, som det var ett intressant nöje att ta del av.Som samlare lär man sig läsa människors själsliv genom de val man gör.Våra val gör oss till de människor vi är,och kommer att bli.

 Att spendera några dagar i denna Wunderkammer blev ett inspirerande äventyr för mig.Själva principen var inte främmande; på 70-talet kunde jag se en fin utställning av Pop-konstens fader, Richard Hamilton,som fick välja ett tjugotal mästerverk ur en Tates samling,och kommentera sina val.Upplevelsen animerade min inställning till traditionell konst,och preciserade mycket i förståelsen för Hamiltons grundattityd. Senare gjorde Warhol ett liknande utspel, ” Raid in the Icebox”,som tsunayave speglade konsumismens hunger efter kultur. Den verksamma principen i sammanhanget är collagets ide; att välja fritt, bitar ur vitt skilda upplevelsesfärer, och sammanfoga fragmenten till en helhet , som hänger ihop och känns ny – oväntad,meningsfull. Som bäst känns det som en upptäcktsresa i bildningens värld, ett skapande äventyr –

Sejouren i antikvariatet förde mig tillbaka till min ungdom,de formativa årens umgänge med böcker, mina viktigaste läsupplevelser,och vad min bildningsresa sedan utvecklade sig till.Ingen liten tripp! Är själv förvånad över hur mycket jag hunnit läsa under mitt liv.Vad som började bakom soffan i vardagsrummet ledde till ett eget bibliotek på flera tusen böcker , om konst,filosofi, poesi,samt, inte minst, tusentals volymer Buddhism och indisk visdom.

Min barndom och ungdom levdes på Brändö,i Domus.,Brändövägen 4.Den andra flygeln beboddes av Tikkanens,Zilliacusarna med flera. Poeten Calle Ströms familj bodde även där en tid.Tillvaron präglades av efterkrigstiden knappa villkor. Bokhyllan var inte stor men urvalet speglade väl den tidens bildningsnivå. En viktig faktor i min utveckling var Biblis,vår granne i samma våning,inrymd i lokalen där jag tidigare gått i ”småskolan”. Det lilla bibliotekets urval var inte stort,men tillräck- ligt för att fängsla mig,och programmera in bokläsandet i mitt liv.

Mina tidigaste minnen av ett läsande liv: Barna Hedenhös, Putte i Blåbärssskogen,, de första Muminböckerna , Pelle Svanslös, Indianböckerna (James Fennimore Cooper och andra), Kiplings Djungelböcker, Wahlström & Widstrands djurböcker(”Kong,Gorillan”, ”Ursus,Grottbjörnen” ”Den Sabeltandade Tigern ” m fl) Minns fortfarande även Sindbad Sjöfararen , för dess kusliga teck- ningars skull.Läste intresserat i pappas krigsböcker, ”Kampen i Kuhmo”, och andra.Bland bildningsböckerna fanns Mannerheims minnen, Sven Hedins resor i Asien, Göran Schildts ”Daphne och Apollon” och ”Solbåten” samt Brändöborna Christoffer Ericssons sjöfartsböcker och Guido Simbergs ”Original” .Klassikerna upptog Harald Hornborgs romaner ( ”Ödemarksprästen” t ex.) samt Kivis ”Sju Bröder” med Björn Landströms suggestiva illustrationer Lite mera exotiska böcker,som Jascha Golowanjuks,gjorde läsandet bakom soffan i vardagsrummet till ett äventyr. Sinnet för humor fick näring av Albert Engströms & co:s” Drufklasar och Fikonkvistar”, samt Grönköpings Veckoblad, som vi prenumererade på.

Men jag slukade också uppslagsböcker och översiktsverk –som Bonniers ”Länder och Folk” i två fylliga volymer.Tack vare denna självutbildning kom jag sedan med i Brändö Svenska Samskolas tremannalag i Radions populära frågetävling ” Vi som Vet Mest”.Vårt lag vann först den finlands svenska serien,och sedan turnen med de finska skolorna ,för att representera landet i finalen i Oslo 1962.

Barndomshemmets böcker bär fortfarande på en finstämd atmosfär från efterkrigstidens kultur; lite sjabbiga som de ter sig ,dessa mjuka och bleknade volymer . Så fjärran från vår tids glamour och hårt hajpade utbud…men kanske just därför så kära. Fast vi levde under rätt knappa förhållanden hade jag ingen upplevelse av brist eller nöd. Barndomen var harmonisk på ett naturligt sätt.Läsandet gjorde mig rik,och min tillvaro spännande – upprymd.

Så det blev en fin överraskning för mig att hitta så många böcker från denna tid i Hagelstams Wunderkammer, och en utsökt njutning att välja bland dem jag känner.

Urvalet följer min medvetandeström,och den inriktning den tog sig i livet . Själva urvalsprocessen aktiverade minnen från tidigare stadier,och fick mig att tänka om i förhållande till tidigare val. De böcker jag här valde är sådana som jag 1) har 2) har läst 3) läser som bäst 4) har andel i 5 ) följer 6) tänker läsa 7) tänker läsa på nytt 8 ) hoppas kunna läsa en dag 9) vill ha 10) åtrår – Och så vidare…

Mina formativa år ( 17-25 ungefär ) inföll på det dynamiska 60-talet .Det var en tid av sökande på alla plan .Mina viktigaste upplevelser i konsten och litteraturen ägde rum då . Deras betydelse för min utveckling blev dock tydligare för mig långt senare. Jag läste kopiöst mycket – i klassikerna, översiktsverk, den tidens radikala pocketböcker, samt essäsamlingar och kulturartiklar. Mest läste jag psykologi,filosofi,och poesi –inte så mycket romaner,politik ,historia osv .Fast visst läste jag Marx och Mao,samt Marcuse –men inte Lenin .Fördjupade mig en tid i Freud , Jung , Reich och Laing samt den tidens kultfilosof Wittgenstein. N å g o t begrep jag väl genast –men inte blev det lävor som jag levde länge med.

Om jag ser tillbaka och tänker klart så kan jag urskilja Tre principer som formade mitt sökande liv rätt långt : Viljan att  B r y t a  U p p – från konventionell religion, borgerlig konformism och politiska tuanslöre ställningor allmän förljugenhet ; en strävan att  B y t a   S p å r  – från västerländskt tänkande till Österns visdoms – kulturer och andliga läror ; samt att S p a r a  T i d – genom att går direkt till Källorna : de böcker konstverk  och texter som mest direkt vittnar om något Genuint, Autentiskt, Sant och Heligt , i männi- skans tillvaro , och utveckling.

Mest inspirerande blev mötet med Österländska visdomstraditionerna ,som i slutet av 1900-talet kom till Väst,och utvecklade sig i vår generations alternativa liv.Denna ström har bara ökat i omfång och betydelse sedan dess. På 60-talet var utbudet i bokform rätt knapert och inte särskilt distinkt. Men jag är lite stolt över att kunna presentera några av de bästa källskrifterna på svenska : Hjalmar Sundens fina Zen-antologi, Ramakrishnas samtal, boken om Milarepas liv , Marcus Aurelius självbetraktelser samt Mäster Eckhardts predikningar . Universella som de är,till sin fundamentala natur, kan envar känna igen sig,och ha utbyte av dessa klassiker.

Ramakrishna till exempel, praktiserade inom alla stora relgioner innan han nådde full upplysning. En västerländsk Stor Själ , som tidigt tog till sig Ramakrishnas budskap, var Romain Rolland, som skrev en bok om Ramakrishnas liv och lära. Rolland följdes upp av Christopher Isherwood,som skrev två stora böcker om Ramakrishna ,hans liv,och elever Tillsammans med sin indiska guru översatte Isherwood också indiska källskrifter till engelska; Upanishaderna ,Bhagavad Ghita ,och Sankaras texter.Constantin Brancusi,som jag håller för vårt tids finaste skulptör,läste under hela sitt liv boken om Milarepa, liksom även Georges Bracgue. Och John Cage studerade en tid Ramakrishna,innan han utvecklade sin dramatisering av Zen osv.

Till den finländska luteranska kylskåpet nådde indiska och buddhistiska läror och synsätt i liten skala på 1900-talet,genom Buddhismens Vänner och Pekka Ervasti. Juhani Ahos son Antti översatte Buddhas ord på vägen (Dhammapada) till finska mellan krigen. På svenska har jag inte stött på något i skrift från den tiden Men på 60-talet kom några fina utgåvor på denna våglängd,som blev populära bland efterkrigstidens sökande och studerande ungdomar : Herman Hesses stämnings fulla, vackra och sublima ”Siddharta”, samt Alan Watts skarpa böcker om Zen . Också Gandhis liv och läror fick  resonans och grogrund här.Lite senare fick Krishnamurti inflytande på en liten krets . Dessa böcker läste jag naturligtvis,med stor entusiasm,och rik behållning.

Två finlandsvenska konstnärer,Per Stenius och Anitra Lucander, gjorde en viktig insats.De reste redan på 50-talet till Indien,sökte upp heliga män och kvinnor, gjorde pilgrimsfärder ,levde en tid i ashrams,och hämtade med sig djupa intryck från denna högre värld i världen. Det ledde till boken ”Samtal med Indiens Vise”, med direkt undervisning, i svensk språkdräkt boken kom ut på ett privat förlag; en kulturgärning av den mera upphöjda arten . Den läste jag tidigt,och inspirerades länge av , tills allt flera böcker med högklassig undervisning började komma ut på engelska i Europa och Amerika

-Frukterna av Anitra Lucanders Indien resor kunde vi nyligen njuta av på den stora retrospektiva utställningen av hennes verk,som EMMA anordnade för en tid sedan. – En av de finaste konst-upplevelser jag haft på länge!

En annan själsfrände var Rolf Grönblom,min scoutledare på 50-talet i Brändö. Först senare upptäckte jag att han var en hängiven Indienkännare,som skrivit många böcker om indisk kultur.Dem hittade jag först nyligen – ett exemplar här. Hittade också några böcker av den tredje brodern Parland : Ralf – den minst kända ,och mest mystiska. Gunnar Björling kan ju också alltid upptäckas på nytt, i ljuset av nyare generationers mera utvecklade medvetanden Hans senare verk bär på avancerade kvaliteter, som bäst öppnar sig genom meditation: Zen . För 60- och 70 – talets rödvinsvänster var det fönstret stängt.

För oss unga på 60-talet var Tuomas Anhava en stor auktoritet,förvisso -något av en mandarin i vår kultur. Också honom kan man läsa med större behållning på Österns våglängd , som han ju rör sig i. Det samma gäller delvis Lars Hulden ( minns ni ännu ”Wang Hu” ?) , den senare Gösta Ågren (särskilt ”Jär”), samt Peter Sandelins (och Thomas Mikael Bäcks) dikter. Dem skall jag ännu läsa, på nytt när tiden så medger,och Andan faller på. Den poet, som mest helhjärtat gett sig in i Österns världar, är naturligtvis Martin Enckell; en samtida ”poeternas Poet ”,vars utgåvor fyller en med respekt och beundran .Mindre känd som poet är bildkonstnären Jan Kenneth Weckman , som liksom många i vår generation studerade yoga och meditation en tid. Att hitta hans lilla samling ”Du,stanna här”, och läsa den på nytt, blev för mig ett inspirerande återseende.

Lassi Nummis tidiga diktsamling, med det kinesiska omslaget, och vinjetter av brodern Yki, har jag nyligen skaffat mig,och läst,men läser gärna om. Den tredje brodern,Seppo Nummi, gjorde en kulturinsats då han hämtade Ravi Shankar till Finland redan på 60-talet. I vår generation är den mångbegåvade Hannu Väisänen ännu ett exempel på inflytandet från Östern ,och hur det kommer till uttryck i i vår konstvärld. Hans utställning på Amos Anderssons konstmuseum för 20 år sedan var en utsökt upplevelse,som lyfte fram nya tolkningar ur Lotusens värld . Numera är han lika mycket,om ej mer,författare.Väisänens kolumner i Hesa,nu utgivna i bokform, frapperade genom sina träffsäkra stämningar och porträtt. Landskapet han skriver i, den förhistoriskt betydelsefulla Vezere-dalen i Dordogne,är mig välkänd från i de tibetanska lamornas sommarseminarier. Helig mark,på många plan. Tua Forsström tycker jag om, och Snöleoparden är ju en symbol för Tibet så jag läser gärna denna samling på nytt. Carl Gustaf Lilius böcker har läst i då och då,i mindre doser, i ämnen och tankegångar som intresserar mig. Men alltför mycket tänkande blir lätt pato- logiskt,och producerar monstruösa tankekonstruktioner,som jag tidigt lärde mig undvika.Har inget behov av sånt leder inte till upplysning, befrielse.

Harry Martinson och Gunnar Ekelöf hör  naturligtvis till mina husgudar – på Österns våglängd – liksom Willy Kyrklund och Werner Aspenström: de tre senare är med här. Hjalmar Gullberg har jag viserligen inte läst (än) ,men vad jag läst o m Gullbergs liv och öden , har jag förstått att han var en universell själ – med en markant indisk underström. Mika Waltari är en så Stor Själ, att jag ännu inte tagit mig an ”Sinuhe” – eller Johannes romanen,som fanns på vår bokhylla .Kanske det går vägen genom Panu Rajalas bok om Waltari, ”Unio Mystica”, som jag fann i antikvariatet.

Mina (oavslutade ) studier – ”för allmänbildningens skull” – i komparativ erotik,teori och praktik, inleddes med ”Decamerone”, följd av ”Den doftande Trädgården”, Agnar Mykles ”Sången om den Röda Rubinen” , samt Henry Millers på sin tid så uppseväckande böcker i ämnet. När jag sedan i mogen ålder, för inte så länge sedan , läste dem på nytt förvånades jag mest av allt av hur intelligenta människokännare dessa driftiga författare egentliga är, bortom korniga konventioner, och hur allvarligt de egentligen förhåller sig till Livet. Senare kom ju den svenska frigjordhetens höga visa: ” Kärlek”-antologierna , som förlöste gapskrattet i sammanhanget.!

Intresset för psykologi ledde i varje fall till Mikael Enckell,vars genomlästa böcker har en hel avdelning i mitt bibliotek. Dess betydelse för min utveckling är så genomgripande,att det ter sig helt fel att lyfta fram någon särskild men de två jag ändå valde är väl värda all extra uppmärk- samhet de kan få här :” Under beständighetens stjärna” samt ”Uppror och Efterföljelse”. Jag skall inte kommentera dem, men komma med ett inlägg:när Helsingin Sanomat för över 10 år sedan tog kontakt med mig,och 300 andra kulturmänniskor,med frågan om vem håller för Finlands främsta intellektuell, svarade jag på tre plan: om de gäller Upplysning- Harry Halen om det gäller essäistik Mikael Enckell ; om det gäller politik Pekka Haavisto.

Ingen av dem fick någon annan röst än den av mig. Vald blev, med all rätt – Georg Henrik von Wright

Von Wright senare böcker har jag dessvärre inte läst –mest för att det fanns så mycket annat aktuelt material i de problem han behandlar, och för att min hållning har en annan bas och agenda.Vi träffades en gång hemma hos Georg Henrik,och ventilerade våra synsätt en aning.Jag var mycket förvånad över hur lite han kände till buddhismen .Ingen synd , vissserligen, men vittnade mest om vår akademiska världs ovilja att på allvar fördjupa sig i denna värld. Mötet blev fruktbart,för lite senare hittade jag ”Tanke och förkunnelse” i ett antikvariat. Läste prompt i den ,och absorberades helt av hans djupa  och inkännande analyser av Tolstoj och Dostojevski.När jag nu långt senare hittar den här,så måste jag ju läsa mera.Nu gäller det Toynbee och Spengler, som behandlas i flera kapitel i ”Tanke och Förkunnelse ”. Har inte läst dem än , men spetsar mig på upplevelsen tillsammans med v. Wrights analyser. Tiden är kanske mera mogen för visioner av deras karaktär.

Men tillbaka till Österns värld… Bland fynden fanns några som är mycket aktuella för mig. Som bäst läser jag Johns Blofelds självbiografi ”The Wheel of Life” om hans tidiga upplevelser av buddhismen i Thailand och Kina. En vik tåt tät och välskriven bok över ett viktigt. skede, de tidiga västerländska buddhisternas läroår.En annan högintressant bok,lite närmare oss i tid och rum,är Trappistmunken Thomas Mertons journal från sin resa i Asien 1966. Dramatisk var resan ,då den slöt i Mertons död på ett hotell i Bangkok: han steg på en trasig elektrisk ledning i badrummet . Boken är full av intressant material,men av särskilt intresse för mig är kapitlen om Mertons möten med de Tibetanska lamorna:Dalai lama, Kalu Rinpoche och Chatral Rinpoche. Ärevördige Kalu Rinpoche kom till Finland 1977, en märkeshändelse för buddhismens utveckling här. Chatral Rinpoche gjorde ett djupt intryck på Merton.som håller honom som den mest realiserade varelse han någonsin mött.Denna okonventionella mästare av den gamla stammen är fortfarande verksam, vid över 90 års ålder –ett levande exempel på den tibetanska buddhismens uthållighet.

Till den här avdelning hör också en tidig viktig bok på svenska om psykoanalys och zen-buddhism, med bidrag av D.T.Suzuki,Erich Fromm och Richard de Martino. Suzuki är den arketypiska budd- histiska Läraren,vars böcker introducerade Zen-kulturen i Väst.Suzukis serie föreläsningar på Columbia Universitetet i början av 50-talet blev viktiga i detta paradigmskifte, då bland andra John Cage följde med dem,och –sägs det – J.D.Salinger, möjligen inkognito. Zen kan vara en nyckel tll Salingers böcker,som jag läste i tonåren ,och tyckte mycket om.Stämningen,stilen,det lätta greppet om de Stora Djupen. Erich Fromm åter skulle ta upp mycket ur buddhismen och föra ut det till sina patienter i den amerikanska medelklassen.Den tuffaste och skarpaste analysen står dock de Martino för.Efter läsningen lämnade jag så småningom Freud,Wittgenstein,Laing och andra tidiga förebilder.

Men judarnas andel i den amerikanska buddhismen som växte fram de följande decennierna är påfallande stort , och mycket betydelsefullt. Procenten judiska Zen-lärare och lamor ,.poeter och konstnärer på buddhismens våglängd  bland amerikanska buddhister är påfallande hög.De skriver också fina böcker om buddhismen .Ett gott exempel är ännu en Miller : Jeffrey Hannar gjort flera treårs-retreater, tillsammans med min finländska frände, och verkar nu som lama i USA.Under sitt Dharma-namn , lama Surya Das, har han vidare skrivit en serie utmärkta böcker,välmatade med historia,anekdoter,upplevelser,och högklassig undervisning. Det finns många fler i klass med honom. Min favorit är dansken Erik Binder Schmidt,som översätter för de högsta lamorna,som i ”The Great Gate” som jag till min överraskning fann i antikvariatet. Avancerad undervisning på hösta nivå. Dessa böcker vittnar hur långt vi i vår efterkrigsgeneration har kommit utvecklandet av Buddhismen i Väst. Må dess ljus lysa länge!

I detta ljus blev min första kontakt med den tibetanska buddhismen betydelsefull. Föga kunde jag ana,då jag helt försjunken läste Heinrich Harrers ” Sju år i Tibet” bakom soffan i vardagsrummet i Domus , på Brändö, att jag över 30 år senare skulle agera värd för Gudakonungen från Tibet, då H.H. Dalai lama 1988 kom till Finland för sitt första,historiska besök.Det var vår lilla Tibet-förening som ordnade besöket,finansierat av en konstauktion på Hagelstams, och jag höll välkomst-talet i Fiskartorpet i Munksnäs. Ingen politiker ställde upp – Koivisto var i Kina, statsminister Sorsa och utrikesminister Väyrynen upptagna på annat håll i Samsara (Illusionernas värld).

Men Hollywood tog sig för att hjälpa Tibet,och gjorde en fin film av Harrers bok. I början av detta årtusende var vi värdar för en annan levande Buddha, Trulshik Rinpoche,en oerhört lärd och vis Lärare, som levt största delen av sitt liv i retreat.Han var också Dalai lamas lärare En högre post kan man knappaast ha i den tibetanska buddhismens höga värld.. Trulshik Rinpoches reinkarnations-historia är en mäktig påminnelse om Bodhisattvornas liv och utveckling,från Ananda , Buddhas; närmaste lärjunge, via ett 20-tal liv i Indien, till Rechung, Milarepas elev -och den som nedtecknade dennes historia .Som nu, tusen år senare , finns på svenska.En översättning till finska,direkt från tibetanska, gjordes av Helena Kuokkanen under hennes 3 årsretreat. Då jag hjälpte till som barnmorska för boken, känner jag nu en viss stolthet i att lyfta fram Milarepas story i skådefönstrets dagsljus och till nätts värld. Särskilt som jag läser denna bok om och om igen, ständigt förundrad över hur skarp, rik och levande denna historia visar sig vara, gång efter annan. Gampopa var Milarepas elev, som sammanfattade och systematiserade många läror till en bok,som blivit standardläsning för buddhister. Dr.Herbert Guenther översatte den tidigt till engelska. För att klara av det ytterst precisa och genomgripande buddhistiska språkbruk som tibetanerna utvecklat under hundratals år,måste Guenther utveckla en speciell terminologi, som han tillämpade i triologin “Kindly Bent to Ease Us”, ett pionjärverk om Longchenpas epos från 13oo-talet. Nu är också Gampopas juvel översatt till finska.De här böckerna får vi återkomma till i de århundraden som följer…

Men nu till Kina,och mitt bokförhållande till den världen. Redan tidigt läste jag kinesisk filosofi, börjande med Konfutse , Chuangtse och Meng tse,som jag spontant ”gillade”. Läste också små tunna böcker med kinesisk poesi i Penguin Classics serie : Wang Wei, Li Po och Tu Fu samt Arthur Waleys ” A Hundred chinese poems”. Från dem hoppade jag raskt till Mao tse tungs dikter, som befanns vara överraskande klassiska ,kloka och dynamiska. Läste också annors Maos texter, som imponerade i sin dynamik,stil, och djuplodande analys av samhället som skulle omvandlas. Att läsa Stalin hade jag inte en tanke på, inte ens Lenin lockade.Hitler intresserade mig inte ett dyft,ens som fiende. Mao ,sådan han framställs i Edgar Snows klassiska reportage ”Red Star over China” ,som jag läste på 60-talet, emanerar som en Moses figur, som leder sitt folk ( – En fjärdedel av jordens befolkning ! ) genom Den Långa Marschen till det Nya Riket, Folkrepubliken Kina. Mao talar naturligtvis maktspråk,även i sin poesi, men han har en beundransvärd förmåga att komprimera svåra problem till träffande sentenser och upplyftande slagord, som Maos lilla Röda vittnar om ”Ta inte ens en synål från Massorna!” manar han.den Röda Armens soldater. ”När det inte finns någon Tiger i Djunglen, blir Apan Kung. Jag är den Apa” säger Mao någonstans. Yttrande hänvisar till den kinesiska teaterpjäsen om Apkungen. Men bara en Tiger kan ta sig friheten att posera som Apa .Apan kan inte posera som Tiger –ostraffat yttrandal inte visste vi någonting om Maos privatliv, eller vad rödgardisterna gjorde i Tibet.

Gandhi kom in i min läskrets genom Louis Fischers bok, som jag följde upp med att köpa Gandhis Självbiografi,samt Erik Erikssons vägande studie ”Gandhis Truth”, som jag aven skrev om i HBL följd av andra böcker om indisk kultur,yoga osv.Också här har utvecklingen visat sin inre dynamik. I förordet till Gandhis “Autobiography – the story of my experiment with Truth”,som jag tog med i mitt urval, nämner Gandhi, att han inte skulle ha skrivit boken om inte en viss Swami Anand hade uppmanat honom till det. I972 träffade jag under min resa i Indien Swami Anandanand,som vi inbjöd till Finland, dit kan kom fyra somrar på 70- och 80-talet, och höll yogaläger här. Det var en riktig yogi,som levat över 20 år i Himalayas grottor, samt 12 år i Gandhis ashram innan Indien blev självständigt Jag gjorde en intervju med honom på video, där Swamin också berättade om sin tid med Gandhi. Men Anandanand sade ingenting om boken, och jag visste inte om att fråga om det var han som inspirerat Gandhi att skriva denna klassiker

Mitt liv med bildkonsten förankrades dock i de formativa åren i Väst – Paris och senare New York. Repertoaren är stor,och mitt urval här är blott några -lyckliga – träffar ,med mina Stora Förebilder: Willem de Kooning, Claes Oldenburg, Jasper Johns,som jag känner väl,och har skrivit om; samt Jackson Pollock (för Frank O Haras katalogtexts skull) och Mark Tobey – en av de första målarna som studerade Zen .Av våra inhemska klassiker är Kaskipuro och Tapani Raittila självskrivna val, den senare inte minst, då vi är födda på samma dag (liksom Louise Bourgeois och andra). Ur vår generation är Juhani Harri och Olli Lyytikäinen givna val.Dem skall jag inte säga så mycket om, då de i själva verket har visat mig vad allt bildkonst kan vara. En annan själsfrände var Eino Ruutsalo, kosmopolit och multikonstnär. Anita Snellman lärde jag känna tidigt,men kunde inte följa upp,då hon bodde på Mallorca mest. Peter Dahl åter följde jag med under hans rabulistiska tid på 70-talet i Stockholm. Att han kommit hem till Bellmans värld förvånar egentligen inte.Den Gustavianska tiden går igen..

Till slut några ord från jazzens och dansens värld. Jazzen var mitt ungdoms universitet,där jag lärde mig en hel del del om livets rytmer och rörelser. En av de Jazzens Stora Själar,som kom till Finland i början på 60-talet,var själva Duke Ellington –som jag också träffade personligen på jammen efter konserten. Det mötet glömmer jag aldrig.Och Ellingtons betydelse för min utveckling har bara ökat i omfång och djup. Har ett 20-tal skivor ,som jag spelar alltid när andan faller på,och jag behöver kraft att orka vidare. ”It dont mean a thing if it aint got that swing” Dansens värld kom jag in i först på 90-talet men det är ett annat kapitel.

Vår tid svänger inte särskilt mycket, och inte heller vår kultur… Men jag kan vara lycklig med min samling: böcker,konstverk och skivor. Ett rikt liv! 

”Håll Ämnena vid Liv!

Glöm inte vem du är ! 

 J.O.Mallander
Kisko 19.9.2012

Mårten Westön kolumni kirjavalikoimastaan, HBL 15.8.15.                                

Botanisering

I sommar har jag haft äran att få pryda ett bokhandelsfönster med min favoritlektyr. Låter som en kul uppgift? Ja, det tyckte jag också – innan prestationsvåndan slog till.

Plötsligt framstod nämligen urvalsmöjligheterna som besvärande många. Skulle jag låta ljuset falla på min ungdomsläsning, och därmed blotta dess pinsamma genusmässiga obalans? Skulle jag hylla alla kolleger som gått ur tiden under det gångna året? Eller kanske låtsas ge sken av att jag faktiskt läst alla de där klassikerna jag förhoppningsfullt släpar ut till sommarstugan varje sommar, bara för att kånka dem olästa tillbaka till stan igen i augusti? Skulle jag satsa på romaner, noveller eller poesi?

Jag kunde inte bestämma mig.

Någon dag senare råkade jag stöta ihop med en gammal kompis som arbetat som skivförsäljare i över tre decennier. Nu berättade han plötsligt att han skulle stå utan jobb till hösten efter att ha slavat i samma affär i 22 år. Jag insåg att han inte delade den försiktiga optimism som kännetecknade sommarens Hbl-artikel om skivaffärernas framtid (30.7).

            – Spotify har dödat branschen, suckade han uppgivet, och övergick sedan till att lovprisa sommarkommersen som fick ett lyft av alla nyfikna turister. Redan i september blir det däremot stendött, tillade han, och affären har i snitt en kund i timmen. Det är omöjligt att få det att gå runt med den omsättningen.

            – Det trista är att ingen längre tycks vilja besöka en skivaffär bara för att rota i hyllorna, sa han och skakade på huvudet innan vi skildes. Nästan alla kunder kommer in med en lapp med namnet på en skiva eller en artist. Finns inte det de söker efter, vänder de på klacken och går.

Nu hade jag dagen innan hört en bokhandlare klaga över samma sak, vilket fick mig att inse att jag måste låta slumpen avgöra mitt urval av böcker denna gång. Det vill säga: jag förstod att det var just själva botaniserandet som alltid utgjort grunden för mina mest lyckade bokhandelsbesök.

            ”Utan oordningen i läsandet uppstår ingen diktare”, skriver Elias Canetti, och mitt eget urval formade sig till slut till en brokig blandning av sådant jag skulle vilja läsa: en kokbok från norra Italien, ett verk om sovjetisk postrevolutionär arkitektur, en brevväxling mellan Hannah Arendt och Mary McCarthy, Umberto Ecos bok om översättning, Deborah Lipstadts kritiska analys av förintelseförnekarna, en bildkavalkad över Buster Keatons mimik, två biografier över Sylvia Plath, en intervjubok med Raymond Chandler, Margareta Strömstedts Astrid Lindgren-biografi, en volym kring gastronomins historia, en handbok i det rätta sättet att kyssas, Bella Chagalls memoarer, Henri Bergsons bok om skrattet …

Ja, så där kan boktravarna skjuta i höjden, en av dessa sällsynt lyckliga dagar då varje bok man tar i sin hand på ett bibliotek eller i en välsorterad boklåda förefaller outsägligt inspirerande och intressant och därför garanterat alldeles omistlig.

Urvalet denna gång kan beskådas i skyltfönstret till Hagelstams antikvariat under augusti månad.

 Mårten Westö

 

ajatuksella_fi_november_2016

Tammikuu: Perttu Häkkinen
Helmikuu: Vappu ja Ilkka Taipale 
Maaliskuu: Laura Kolbe ja Carolina Forss
Huhtikuu: Kaj Öhrnberg 
Toukokuu: Martin Enckell 
Kesäkuu: Pia Maria Montonen
Heinäkuu: Jessica Grabowski 
Elokuu: Berndt Arell 
Syyskuu: Wenzel Hagelstam
Lokakuu: Staffan Bruun 
Marraskuu: Stan Saanila

Joulukuun 2016
Joulukattaus: Lukeva Mannerheim

ajatuksella_fi_november2015

Tammikuu: Heikki Ylikangas
Helmikuu: Leena Ahtola-Moorhouse
Maaliskuu: Ismo Kajander
Huhtikuu: Bo Lönnqvist
Toukokuu: Olavi Uusivirta
Kesäkuu: Panu Rajala
Heinäkuu: Risto Vilhunen
Elokuu: Mårten Westö
Syyskuu: Ilmari Vesterinen
Lokakuu: Martti Anhava
Marraskuu: Lauri Otonkoski

Joulukuun 2015
Joulukattaus: Jorma Uotinen

 

Tammikuu – In memoriam: Leena Luostarinen
Helmikuu: Kaisa Blomstedt 
Maaliskuu: Vexi Salmi
Huhtikuu: Kaisa ja Christoffer Leka
Toukokuu: Claes Andersson
Kesäkuu: Riikka Uosukainen
Heinäkuu: Erik Kruskopf
Elokuu: Panu Kaila
Syyskuu: Arvo Tuominen
Lokakuu: Heidi Hautala
Marraskuu: Tua Forsström 
Joulukuu: Harri Saukkomaa 

Joulukuun 2014
Joulukattaus: Herman Lindqvist 

 

Tammikuu: Jaakko Frösen
Helmikuu: Ristomatti Ratia
Maaliskuu: Hannu Väisänen 
Huhtikuu: Marjatta Tapiola
Toukokuu: Kari Korhonen
Kesäkuu: Kimmo Oksanen
Heinäkuu: Claes Olsson
Elokuu: Hannu Taanila
Syyskuu: Katja Kallio
Lokakuu: Antti Tuomainen
Marraskuu: Cris af Enehielm
Joulukuu: Jukka Itkonen 

Joulukuun 2013
Joulukattaus: Sikke Sumari 

 

Tammikuu: Eva Biaudet
Helmikuu: Kaj Kalin
Maaliskuu: Jaakko Hämeen-Anttila
Huhtikuu: Sofi Oksanen
Toukokuu: Mikael Enckell
Kesäkuu: Kari Peitsamo 
Heinäkuu: Christer Kihlman
Elokuu: Leif Jakobsson
Syyskuu: J-O Mallander
Lokakuu: Madventures; Riku Rantala ja Tuomas Milonoff
Marraskuu: Markku Valkonen
Joulukuu: Julia Vuori

Joulukuun 2012
Joulukattaus: Jenni Haukio 

 

Tammikuu: Hannu Mäkelä
Helmikuu: Merete Mazzarella
Maaliskuu: Mikko Rimminen
Huhtikuu: Esa Saarinen
Toukokuu: Virpi Hämeen-Anttila
Kesäkuu: Kjell Westö
Heinäkuu: Monika Fagerholm
Elokuu: Asko Sarkola
Syyskuu: Hannu-Pekka Björkman
Lokakuu: Kirsti Simonsuuri
Marraskuu: Sauli Niinistö
Joulukuu: Pekka Haavisto

Joulukuun 2011
Joulukattaus: Matti Klinge